Navla messommer.

Sau navla gætt att messommern e æver. I a fær seg sa våren vi gränslöst snälla mod natuern i aur sa auden vi inte lia möet som va vi brugan. I aur sa kockten vi bare ainn enda peteta te var a ainn a den finge dai inte äda æpp ( ska færklara lide sainare). Vi köften bare ainn liden bårk mä matjessill sa dai som våre pau plass a ställe finge bare ainn liden bid var. Gräslögen hade gett seg fær torken a va dö. Naur vi senn skållen te a äda sa sloen vi æpp snapsa te allehåv a sa spädden vi uden mä ainn teasche mä sillaspa bare fær a fau mä sillasmagen naur vi tågen syven a sa loktan vi pau petetan pau samme gaung. Aitt scheabla sillaspa tar dässudom dö pau finkelsmagen ( prövas sa fann i sai ). Naur väl alle våre fulla nauck sa samlan vi in peterna a laen tebages dai i grydan. Liadant mä sillabidana som vi laen tebages i sillabårken. De enda som hade strygane audgaung pau va brännvinet a sa lide sillaspa.
Peterna stickten vi pau messomerdan a hannsvetten ätter tamlannet au dom dan innan satte go smag pau peteterna a ainn behövde inte salta sa möet. Vessa hade nauck smarjat in seg mä nænslass solælja mä lide kockos i fær de fanns lide au den smagen i dai stickte peteterna. Pau detta viset sa sparten vi pau natuerns resurser a sparten alle peteterna te dan ätter.

Pau tal om sillaspa sa hette ja dätta kulturella mästerverk:

De gömde på paltor och gnedo med pengar
och sparade in på var post.
Han hade ej råd att ha kvar sina drängar,
ej hon att ha pigor i kost.

Och sillspad och fläsksvål, som masken fått fräta,
var kosten — och årsgammal palt.
Men han var så snål, att han ej nändes äta,
och hon var så snål, att hon svalt.

Och hon var för snål att ge grisarna föda
— och grisarna svulto ihjäl.
Och spannmål åt höns var att ödsla och öda
— och hönorna dogo jämväl.

Och han var för snål att ge åkrarna säde,
och gödning var mycket för dyr,
och vallen blev bete, och åkern blev träde,
och ängen blev åter en myr.

Till sist låg det ståtliga hemmanet öde,
och öde stod fähus och stall.
De snåle de voro som döve och döde
och märkte ej gårdens förfall.

De sutto och räknade långt in på natten,
förfrusna och sjuka av svält,
och tänkte på glädjen de hade av skatten,
och huru förträffligt de ställt.

Tänk, hundra riksdaler på bottnen av kistan
och lump för väl mera än det!
Då kom kommissarien med uppbördslistan,
och kistan blev tagen i mät.

De knogade åter och ledo och gnedo
att spara ihop det de mist
och svulto och fröso, och utför de gledo
och kommo på roten till sist.

Va I än gæren sa blinn inte smausnaula fær de straffar seg.

Hannet sa navlit.

.obeproM